I en välkänd scen från klassisk skräckfilmsvärld jagar en uppretad folkhop, beväpnad med högafflar och brandfacklor, Frankensteins monster genom stadens gator, för att ta det av daga. Inte sällan sammanfattar samma scen skoldebatten ganska bra. Den månghövdade mobben skriker i detta fall ut slagordsmässiga förenklingar om skolans utvecklingsbehov och jagar samtidigt något föregivet monster som gjorts till syndabock för skolans hela tillstånd.

Margareta Pålssons artikel på Brännpunkt:  ”Ideologi har fått styra pedagogiken i skolan” är ett bra exempel på denna destruktiva debatteknik. I artikeln är monstret hopsytt av ideologiska kroppsdelar från vänstern och socialdemokraterna, som låtit ”ideologi” styra den svenska skolan (mot undergång, ifall någon nu undrade).

En bild av skolan, anförd av ”den pedagogiska forskningseliten” målas upp, där ”vilka metoder som helst” får stöd, så länge de ”vilar på rätt ideologisk grund”. Vilken ideologisk grund som förenar helordsmetoden, mängdläran, klassrumsfri undervisning, dialogpedagogik och individualiserade studier, kanske inte är självklart för den oinsatte, men upplysningsvis är de alla utslag av den socialist-socialdemokratiska ideologiproduktionen, om man får tro Pålsson.

Pålsson refererar till John Hatties ”Visible Learning” en bok som jag läst till skillnad från (törs jag hävda) Margareta Pålsson. Denna bok tar ett mycket förtjänstfullt helhetsgrepp på frågan om effektiv pedagogisk forskning. Men att den skulle vara ett carte blanche för borgerlig skolpolitik är mycket förhoppningsfullt. Känsliga läsare som delar Pålssons politiska partihemvist varnas i så fall för vad Hattie skriver om skolsegregation orsakad av friskolereformer.

Hatties bok kan inte läsas som en oproblematisk instruktionsmanual för undervisning, lika lite som det svenska eller internationella pedagogiska forskningsläget kan göra detta. Dialogpedagogiken (såsom den utformades av Paolo Freire) underströk vikten av att göra undervisning meningsfull för den lärandes verklighet. Dess formuleringar av vad som konstituerar meningsfull undervisning är fortfarande insiktsfulla. Att vi i Sverige inte befinner oss i en tid av latinamerikansk kolonial frigörelse, betyder inte att Freires bok saknar undervisningsfilosofiska poänger.

Helordsmetoden, som också nämns i Pålssons artikel, är och bör vara en metod bland flera. Både helordsmetoden och dess kompletterande utgångspunkt (phonics) kan behövas i en lärares repertoar, med tanke på den individuella sammansättningen i en klass och även hur dessa individer utvecklas över tid.

En uppmärksammad metod, utvecklad av Arne Trageton, ”Skriva sig till läsning”, utgår från helordsperspektivet på läsinlärning. Även det ofta omhuldade läsutvecklingsschemat LUS bottnar i den teoribildning som whole language /helordsmetoden utgör. Viftar man omkring sig med högafflar och facklor måste man se upp så att man inte råkar träffa dem som man vill försvara.

Pålsson påstår vidare att den pedagogiska forskningen skyr evidensbaserad utvärdering av effektiva undervisningsmetoder. ”Skyr” är kanske fel ordval, för en forskningsinriktning som i åratal (med hjälp från fackligt håll) kämpat för att få en promille (ja, ni läste rätt, en tusendel!) av regeringens totala forskningsanslag. Ett riktigare uttryck än ”skyr” skulle kanske vara ”har inte råd med”?

Den uppretade folkhopen är aldrig svarslös. När det gäller vad som gagnar skolan, så låter svaret inte vänta på sig: det är hjärnforskning. Här vill jag först och främst (mest av rädsla för att annars bli nedmejad av nästa mobb som kommer rännande över debattsidorna), säga att jag som lärare tycker hjärnforskning är ett område som har stor utvecklingspotential för skolans del och jag välkomnar ett närmande mellan den och den pedagogiska forskningen.

Däremot behöver vi komma bort från några romantiska förenklingar av hjärnforskningen. Jag lämnar de mest uppenbara förenklingarna åt sidan (t.ex. att alla hjärnforskare är jättesmarta, att alla hjärnforskare tycker likadant, eller att det inte skulle kunna finnas något sådant som flummig hjärnforskning), eftersom de är så uppenbart naiva. Men jag skulle vilja problematisera kraven på tillämpning av denna forskning.

För det första forskar inte neurovetenskapen utifrån skolans specifika behov. Detta är gott och väl, i bästa fall kan det kanske till och med hjälpa beslutsfattare att reformera många av institutionen skolans föråldrade delar. Men som läget ser ut idag, blir det problematiskt när man förväntar sig att rön, som uppnåtts i experimentellt kontrollerad miljö, ska kunna översättas rakt av till mitt klassrum.

Som ett exempel kan jag ta upp den pedagogiskt tillämpade hjärnforskning som Pålsson tar upp, program för arbetsminnesträning (RoboMemo). Dessa är framforskade i en miljö som väsentligt skiljer sig från skolans, när det gäller hur ofta eleverna har tillgång till programmet  och hur motiverade de är inför det. Den högt motiverade försöksperson som på experimentstadiet tränat RoboMemo ett flertal gånger i veckan, kan vara svår att jämföra med den elev som ska släpa sig iväg till ”den där töntiga roboten specialläraren kör med”.

Här saknas alltså forskning kring motivationspsykologi, personaladministration, offentlig verksamhet och skolans ramfaktorer. Dessutom (inte minst om man frågar mig) saknas forskning kring vad den till följd av missad lektionstid uteblivna kunskapsinhämtningen får för effekter.

Låter det som om jag beväpnat mig med högaffel för att nu jaga en stackars virtuell arbetsminnestränande robot? Inte alls, jag är positiv till denna forskning, liksom till annan forskning med relevans för skolan. Men skolan är till sin natur en arena som spänner över många vetenskapliga fält, jag kan inte som lärare begränsa mig till att börja trolla med lösryckta neurovetenskapliga upptäckter som råkar landa i mitt knä.

Jag vill bjuda in hjärnforskare såväl som andra att också forska i skolans miljö, i de förutsättningar som råder där. Vi lärare har inget emot hjärnforskning. Däremot är vi redigt trötta på den uppretade folkhop som ränner av och an över debattsidorna och ropar på ”hjärnforskning”. Det ger för mig ett intryck av avsaknad av denna disciplins själva studieobjekt. Låt oss istället utveckla skolan tillsammans, utan vanföreställningen att hjärnforskning skulle företräda just din partipolitiska tillhörighet.

 

Björn Kindenberg

 

 

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • Google Buzz
  • Tumblr